Klimatet
Klimatet i Skottland är inte riktigt så illa som man föreställer sig. Det är däremot inte heller ett land man besöker för en solsemester... Generellt kan man säga att västra Skottland under sommaren är regnigare, blåsigare och svalare än östra Skottland. På de västligaste öarna har man i genomsnitt uppmätt 250 till 270 dagar om året med regn och/eller dimma. Under vintern gynnas dock de västra delarna genom ett mildare klimat p g a golfströmmen. Inte ens i de nordligaste delarna kan man säkert räkna med snö mer än några veckor under vintern.

Näringslivet
Näringslivet dominerades tidigare av basindustrier som gruvor, stålverk och skeppsvarv. Som alla andra länder har man fått försöka omstrukturera industrin då arbetstillfällen inom dessa områden minskade. Idag är mycket av tillverkningsindustrin inriktad mot elektronik och kontorsutrustning. Även oljeindustrin i Nordsjön har skapat många arbetstillfällen, men trots detta är arbetslösheten hög i Skottland. Jordbruket domineras av boskaps- och fåruppfödning i Högländerna och mjölkproduktion i söder. Fisket är av stor betydelse och ca 2/3 av Storbritanniens fångst tas in i skotska hamnar. Whiskytillverkning och turism är idag snabbt expanderande näringar i landet.

Det skotska köket
Det skotska köket är väl inte något av de mest kända i världen. Engelsk mat anses inte vara av toppklass vare sig vad gäller smak eller näringsvärde, men hur ser det ut i Skottland? Vid en första anblick är det inte mycket som skiljer sig mot England. Samma mer eller mindre flottiga chips, d v s tjocka pommes frites, serveras till allt. Pizza, lasagne eller köttgryta med ris; inget anses komplett utan en tallrik chips vid sidan. Fish-and-chips är precis som i England stapelkost, tillsammans med steak and kidney pie. Till detta dricker man gärna te.

Efter ett tag märker man ändå att det är en viss skillnad på menyerna norr och söder om gränsen. Inte heller Skottland hör tilll de större kulinariska upplevelserna, men den skotska maten och dess marknadsföring har fått en ordentlig ansiktslyftning genom en nationell kampanj kallad Taste of Scotland. Skotska råvaror är av hög kvalitet. Kött från får och boskap är av hög kvalitet, det finns gott om skogsfågel och hjortar i Högländerna. (Frågor om galna kosjukan viftas bort utan att besvaras.) Få platser i Skottland ligger längre bort från havet än 70 kilometer, något som gör att fisk och skaldjur är vanligare på menyerna här än på många andra platser. Laxen är utan tvekan Skottlands mest kända råvara, men flundror, spättor och torsk finns också i överflöd. Skotska bär, hallon, björnbär och jordgubbar, används flitigt i efterrätter och till den stora produktion av sylt och marmelad som finns i landet. Havreodling passar klimatet perfekt och många av de mäktiga, söta bakverk och puddingar som man är så förtjusta i innehåller havregryn, liksom många av de traditionella maträtterna.

Taste of Scotland
Taste of Scotland har enligt dem själva inneburit att Skottlands hotell, restauranger och kaféer nu kan erbjuda bättre mat av högre kvalitet än tidigare. Skottarna har mer och mer gått över från att se måltiderna som ett nödvändigt ont till att betrakta dem som dagens höjdpunkt. En annan anledning till nytänkande och godare mat kan vara intågandet av nya kulturer och etniska restauranger. Förutom de vanliga kinesiska, indiska och italienska restaurangerna har skandinaviska restauranger och kaféer blivit väldigt populära och trendiga. Städerna har här ett brett utbud medan man på mindre orter mest träffar på den lite kraftigare skotska maten. Den billigaste maten serveras på pubar och tearooms; utbudet är inte stort men portionerna är oftast ordentliga. Vad gäller vegetarisk kost så är alternativen inte speciellt många när man kommer utanför storstäderna.

Maträtter
Typiska skotska maträtter och rätter som också serveras på i stort sett samtliga restauranger med Taste of Scotlands märke på dörren, är cullen skink, en krämig soppa på rökt torsk, cock-a-leekie, soppa med purjolök, kyckling och katrinplommon samt givetvis haggis. Haggis är Skottlands absolut mest kända maträtt, traditionellt gjord på lever, inälvor, havregryn, lök och olika kryddor. Tillbehören till en riktig haggis består av potatismos, mosade kålrötter och en liten skvätt whisky. Vill du pröva på haggis så är det lätt ordnat; det säljs överallt i konserver och serveras på de flesta restauranger, både på snabbmatsställen och finare hotell.

Whisky
Whisky, eller uisge beatha, livets vatten på gäliska, är Skottlands nationaldryck. Whisky har producerats i Skottland sedan 1400-talet. Under en lång tid var destillering förbjuden, något som inte minskade tillverkningen av drycken. Då destillering och försäljning blev lagligt år 1823 byggdes dagens jättelika destillerier ofta upp på samma plats där den olagliga produktionen tidigare skett, för att man fortfarande skulle kunna utnyttja samma vattenkälla som tidigare. Vattnet anses vara helt avgörande för whiskyns kvalitet, varför många destillerier ligger i Högländerna där det finns tillgång till klart källvatten.

Det tillverkas idag två typer av whisky på destillerierna i Skottland; single malt tillverkas av enbart vatten, korn och jäst medan grain whisky, som är relativt billigt att producera, huvudsakligen görs på majs och bara en liten del korn. Den mesta whiskyn som säljs är dock varken det ena eller det andra, utan blended, d v s dessa två sorter blandade. En blended whisky består av ca 70% grain whisky för utfyllnad och 30% single malt whisky för smak. Märken som Johnny Walker, Bells och The Famous Grouse är alla blended whisky. Många destillerier tillverkar single malt whisky både för blandning och för försäljning under eget namn. Grain whisky däremot tillverkas enbart för blandning. Whisky är idag Skottlands största exportvara och givetvis en av deras största turistattraktioner. Överallt i Skottland svämmar det över av destillerier som har öppet för besök, guidade turer där man får veta allt om whiskytillverkning, provsmaka destilleriets egna whisky och - förstås - handla i destilleriets whisky- och souvenirbutik. Priserna i dessa butiker är dock inte lägre än i andra butiker. Besöksdestillerierna finns i alla storlekar, från jätteanläggningar med guider som talar åtta språk, till de små ställena där de anställdas fruar visar er runt.

Religion
Kristendomen fördes till S. ca år 400. På 500-talet följde irisk mission och kyrkan organiserades efter irisk förebild med centrum på ön Iona. Övergången från keltiskt till anglonormandiskt kyrkobruk skedde först på 1000-talet. Saint Andrews blev ärkebiskopssäte 1472. Från 1560 genomfördes en kalvinsk reformation under John Knox, och presbyteriansk författning infördes. Efter 1600-talets växlande religionsstrider blev Church of Scotland slutgiltigt presbyteriansk 1689. Efter en avsevärd protestantisk kyrkosplittring under de följande århundradena förenades de presbyterianska kyrkorna slutgiltigt 1929.

Politiska förhållanden
Ända sedan unionen med England 1707 har Skottland bibehållit en egen politisk kultur. Partiernas styrkeförhållanden är annorlunda än i England; Skottland har ett flerpartiystem, bestående av Labour, det skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP), liberaldemokraterna och de konservativa. År 1955 hade det konservativa partiet egen majoritet av de skotska rösterna, men har sedan dess i stort sett kontinuerligt tappat stöd och blev 1997 helt utan mandat i de skotska valkretsarna. Labour, som anses radikalare än partiets engelska del, är sedan 1959 det största partiet. Den skotska nationalismen fick förnyad näring i samband med att olja upptäcktes utanför Skottlands kust i början av 1970-talet. I mars 1979 hölls en folkomröstning om ökat självstyre; 51,6 % röstade för förslaget, men för ett godkännande krävdes att ja-rösterna uppgick till minst 40 % av samtliga röstberättigade, vilket inte uppnåddes. Den konservativa regering under Margaret Thatcher som tog över i Storbritannien 1979 ställde sig helt avvisande till självstyre, och frågan var i praktiken avförd från den politiska dagordningen under ett drygt decennium. Missnöje med den konservativa regeringen, vars stöd i Skottland hela tiden var klart lägre än i England, bidrog dock till att kraven på ökat självbestämmande aldrig försvann. År 1987 bildades The Scottish Constitutional Convention (SCC). Medverkande i SCC var Labour, liberaldemokraterna, några mindre partier, intresseorganisationer samt religiösa grupper och medborgargrupper. SNP drog sig ur 1989, eftersom de inte ansåg sig kunna få gehör för sina krav på fullständig skotsk självständighet. De konservativa stod hela tiden utanför. SCC publicerade 1990 och 1995 dokument som kom att få stor betydelse för utformingen av det skotska självstyret. Labour hade i 1997 års valkampanj som löfte att ordna en folkomröstning om införande av ett skotskt parlament. Omröstningen, med ett valdeltagande om 60,4 %, hölls 11 september, 1997 och bestod av två frågor. För det första om ett skotskt parlament skulle inrättas, vilket stöddes av 74,3 % av de röstande. För det andra huruvida ett sådant parlament skulle ges rätten att variera den i London beslutade inkomstskattenivån, vilket stöddes av 63,5 %. Samliga större partier utom de konservativa propagerade under kampanjen för ett ja i båda frågorna. Valsystemet till det skotska parlamentet är till skillnad från de brittiska parlamentsvalen proportionellt, enligt modellen Additional Member System. Väljaren har två röster. Den första rösten är till en enpersonsvalkrets, där den kandidat som erhållit flest antal röster tar mandatet. Det finns 73 sådana valkretsar. Indelningen sammanfaller f.n. med valkretsarna till det brittiska parlamentet, med den skillnaden att öarna Orkney och Shetland i de skotska valen separerats till egna valkretsar. Den andra rösten är till partilistor i åtta regioner. Av de 129 mandaten utses 56 på detta sätt. Mandaten inom regionerna fördelas med d'Hondts metod, och syftet är att erhålla full proportionalitet inom respektive region. Det finns dock inga mekanismer för att uppnå full proportionalitet över hela Skottland. Det finns inga spärrar mot småpartier. Det första valet till parlamentet hölls 6 maj 1999. Valdeltagandet var 58,7 %. Labour blev klart största parti och erhöll 56 mandat. SNP fick 35 mandat, de konservativa 18 och liberaldemokraterna 17. De gröna och det skotska socialistpartiet tog ett mandat var, och en oberoende kandidat invaldes. Efter förhandlingar tillträdde en koalitionsministär, bestående av nio labourrepresentanter och två liberaldemokrater, under ledning av Donald Dewar (Labour). Parlamentet, med säte i Edinburgh, öppnades 1 juli 1999. Kraven på fullständig frihet har fortsatt att drivas av framför allt SNP. Det har dock inte stöd av en majoritet av befolkningen. Enligt siffror från 1997 var 39 % av de skotska väljarna för självständighet från det förenade kungariket. Det är inte uteslutet att självständighetkraven på längre sikt kommer att få ökat stöd, men mycket kommer att bero på hur den nu införda självstyrelsemodellen utfaller.

Rättsväsen
Rättsordningen i S. skiljer sig väsentligt från engelsk rätt, låt vara att den senare har utövat visst inflytande och att en hel del lagstiftning är gemensam för hela Storbritannien. Rätten i S. är i mycket högre grad än engelsk rätt påverkad av romersk rätt. Reglerna är dock endast delvis lagfästa. Rättsordningen har i hög grad påverkats av medlemskapet i EU. Brottmål prövas, beroende på brottets typ, av District Courts, Sheriff Courts eller High Court. Tvistemål prövas av Sheriff Courts, Court of Session och, i sista instans, parlamentets överhus (House of Lords) i London.

Litteratur, drama och teater

Tiden före unionen 1707. Under flera perioder av medeltiden tvingades S. hävda sitt oberoende gentemot England, och det är betecknande att av de första kända litterära verken på skotsk engelska utgör två hyllningar till frihetskämpar. John Barbour, ärkediakon i Aberdeen, skrev på 1300-talet en lång verskrönika om Robert Bruce och segern vid Bannockburn 1314, och en okänd poet, omväxlande kallad Hary the Minstrel och Blind Hary, besjöng ca 1470 i ett versepos William Wallace, avrättad av engelsmännen 1305. Till 1400-talets första hälft hör den höviska, allegoriska kärleksdikt som kallas "The Kingis Quair" ('konungens bok'), då den tros författad av Stuartkungen Jakob I. Senare hälften av 1400-talet och början av 1500-talet är landets första kulturella storhetstid. Universitet inrättades i Saint Andrews, Glasgow och Aberdeen. Boktryckarkonsten infördes genom Andrew Myller 1508. Biskopen i Dunkeld Gavin Douglas översatte hela Vergilius "Aeneiden", med stolt deklaration att han använt sitt eget skotska språk och inte engelska. Två betydande skalder tillhör perioden. Robert Henryson skrev i Chaucers efterföljd men med betydande självständighet sin version av Troilus och Cressida-sagan och återberättade dessutom Aisopos fabler. William Dunbar skrev dikt med melankoliska stämningar men också satirer riktade mot hovet och kyrkan. Likartat satirisk är David Lyndsays komedi om de tre stånden, uppförd vid Stuarthovet 1540. Ett viktigt fastän kronologiskt svårbestämbart bidrag till världslitteraturen är de anonyma folkvisor som hade skotskt ursprung. Kyrkoreformatorn John Knox stridsskrifter mot Maria Stuart och hans skotska reformationshistoria är skrivna på ett mycket slagkraftigt språk. Landets internationellt kände humanist, George Buchanan, var lärare för Maria Stuart och senare för hennes son Jakob VI, som skrev ett arbete om häxkonst och en furstespegel, innan han 1603 som Jakob I efterträdde Elisabet I på Englands tron. Flyttningen av hovet till London innebar en utarmning av skotskt kulturliv. Tendensen fortsatte under 1600-talets ideliga kyrkliga strider, som litterärt avsatte föga mer än torr polemik. Ett undantag är Thomas Urquhart, som vid seklets mitt översatte Rabelais.

Tiden efter 1707. Unionen med England följdes av ett brett kulturellt uppsving. Skottar gjorde framstående insatser inom t.ex. filosofi (främst David Hume) och nationalekonomi (Adam Smith). "Encyclopædia Britannica" utgavs från Edinburgh med början 1768. James Boswell blev berömd för sin biografi över Samuel Johnson. Allan Ramsays samlingar av folkvisor och andra traditionella skotska sånger lade grunden för Walter Scotts och andras balladutgivning. Skotsk poesi kulminerade med Robert Burns, romanen med Walter Scott. Samtida med honom var John Galt och James Hogg. År 1802 startades Edinburgh Review, som fick stor betydelse för 1800-talets tidskriftsutveckling. Mot seklets slut framträdde prosaförfattarna i den idylliserande kailyardskolan, som snart bemöttes med realism, bl.a. hos periodens mest kände författare, R.L. Stevenson. J.M. Barrie, den mest betydande skotskfödde dramatikern, skrev sina pjäser för engelsk publik. Under 1900-talet har en grupp poeter med Hugh MacDiarmid i spetsen envist hävdat skotsk dialekt och nationella värden, gärna i motsättning till England. En friare hållning intog kritikern och lyrikern Edwin Muir och senare poeter som Norman McCaig och Edwin Morgan. Kriserna i Glasgowområdet och annorstädes satte spår i romanen, bl.a. hos L.G. Gibbon, men verkligt internationellt känd har endast underhållningsförfattaren Eric Linklater blivit. Ett par kvinnliga skotskfödda författare är Naomi Mitchison och Muriel Spark. Teater och drama har ända fram till 1900-talet spelat en mycket underordnad roll. J.M. Barries och James Bridies popularitet har ebbat ut, men under efterkrigstiden har flera mindre repertoarteatrar varit aktiva, och Edinburghsfestivalen och Glasgows framryckning som kulturstad har stimulerat teaterlivet.

Förhistoria
De första kända bosättarna, mesolitiska jägare och samlare, uppträder efter 7000 f.Kr. Under neolitikum (ca 4000–2000 f.Kr.) började mark röjas för åkerbruk; från denna tid är många gravar kända, bl.a. massiva stenkammargravar såsom den vid Maes Howe på Orkneyöarna (se även ¤Skara Brae). Under senneolitikum fokuserades ceremoniella aktiviteter kring nya typer av monument; stencirklar, rader av resta stenar och s.k. henge-monument. En imponerande stencirkelanläggning finns vid Callanish på ön Lewis i Hebriderna. Under bronsåldern (ca 2000–700 f.Kr.) utvecklades metallurgin, och lokalt framställda guld- och bronsföremål har bevarats i stormannagravar. Flera husgrunder med tillhörande åkrar är kända från denna period. Vid mitten av årtusendet f.Kr. synes en klimatförsämring ha inträtt. De många kända järnåldersbosättningarna från ca 700 f.Kr. och senare inkluderar borgar (hill forts) liksom befästa och öppna bondgårdar. I främst norra och västra S. samt på Orkney- och Shetlandsöarna uppträder från ca 100 f.Kr. omfattande stenstrukturer, bl.a. upp till 15 m höga torn (brochs).

Historia

Romersk tid. Den romerske ståthållaren Agricola erövrade 79–84 e.Kr. norra Britannia. Högländerna övergavs snart men lågländerna förblev i övervägande romersk hand till början av 200-talet e.Kr. (jfr ¤Antoninus' vall). Septimius Severus företog expeditioner mot kaledonierna (senare benämnda ¤pikter) 208–211; därefter drog sig romarna i praktiken tillbaka till Hadrianus vall. Från 360-talet tilltog pikternas angrepp söderut. Samtidigt började iriska sjörövare, även kallade skoter (se nedan), att göra infall i sydväst.

Tidig medeltid. Nuv. S. beboddes under tidig medeltid av fyra folk: pikter i norr och öster, angler i sydöst, brittiska kelter i riket Strathclyde i sydväst och irer (skoter, lat. scotti, varav namnet Skottland) i riket Dalriada i väst. Anglerna och irerna var nykomlingar från 400- och 500-talen, och deras expansion hejdades på 600-talet. Från det rika klostret på ön Iona utgick från andra hälften av 500-talet kristen mission. De olika smårikena och hövdingadömena förenades ibland i personalunioner, och därtill kom att vikingarnas anfall från 790-talet gynnade framväxten av ett gemensamt försvar. På 840-talet förenades Dalriada med södra delen av pikternas område till kungariket Alba, senare kallat Skottland. Vikingarna lade dock beslag på öarna i norr och väster samt för en tid halvön Caithness i norr. Alba dominerades av irerna, vars språk trängde ut pikternas. Under 900-talet expanderade S. söderut i Lothian på Englands bekostnad, och ca 1020 hade även Strathclyde inlemmats i väldet. Moray i norr förblev dock självständigt ända till 1100-talet, med undantag för 1040–57, då Macbeth av Moray även var kung av S. Tronföljdsstrider inom kungahuset var vanliga, och lokala hövdingadömen uppnådde ofta vidsträckt självstyre.

Hög- och senmedeltid. Under 1100-talet utsattes södra S. för viktiga kulturella och politiska influenser från England, särskilt från David I:s regering (1124–53). Många anglonormandiska adelsfamiljer flyttade norrut, och länsväsendet etablerade sig i S. Städer, burghs, med särskilda privilegier började växa fram, och den kungliga administrationen organiserades efter engelskt mönster; bl.a. infördes sheriffämbetet. Kloster grundades och erhöll stora jordegendomar. Dessutom bredde det engelska språket ut sig i låglandet. I högländerna bevarades dock mycket av det gamla, och klanhövdingarna var svåra att varaktigt underkuva. Hebriderna lydde under lokala härskare, vilka ingick i den iriska kulturmiljön och ofta erkände Norges överhöghet. Först 1266 avträdde Norge Hebriderna till den skotske kungen, men hövdingarna av klanen MacDonald, kallade Lords of the Isles, behöll sin autonomi ända till 1493. 1200-talet brukar betraktas som ett fredligt sekel med ekonomisk tillväxt, men förhållandena förändrades när kungahuset dog ut 1290. Högadeln kunde inte enas om ny kung, vilket gjorde det möjligt för Edvard I av England att hävda sin överhöghet. När skottarna protesterade mot Edvards krav erövrade han riket 1296, vilket inledde en lång följd av krig mellan England och S. Från denna tid kom S. att alliera sig med Frankrike (the Auld Alliance) ända till 1560, varför England under senmedeltiden och 1500-talet ofta tvingades utkämpa tvåfrontskrig. Inte heller på kort sikt var Edvards invasion lyckosam: 1306 reste sig skottarna under Robert I Bruce, som 1314 tillfogade engelsmännen ett svårt nederlag vid Bannockburn. De skotska frihetskrigen fortsatte med växlande krigslycka under första hälften av 1300-talet, men utan varaktiga framgångar för England. Samtidigt utvecklades ett nationellt skotskt parlament. Under senmedeltiden präglades S. av fejder mellan rika högadelssläkter, såsom Douglas i söder, och en svag kungamakt, från 1371 under huset Stewart (senare kallat Stuart). Kungarna ärvde vanligen tronen som barn, och förmyndarna skaffade sig stort inflytande. I vuxen ålder tvingades kungarna ibland utkämpa formliga inbördeskrig mot högadeln, och de flesta dog en våldsam död. Samtidigt grundades emellertid universitet i Saint Andrews, Glasgow och Aberdeen, och under Jakob IV (1488–1513) blomstrade den skotska litteraturen. Orkney- och Shetlandsöarna erhölls 1468 som pant för den aldrig erlagda hemgift som den nordiske unionskungen Kristian I lovade ge sin dotter i hennes äktenskap med Jakob III av S. Ännu viktigare var att Jakob IV 1503 förmäldes med den engelske kungen Henrik VII:s dotter, vilket skulle leda till skotska anspråk på Englands tron senare under 1500-talet.

1500-talet. Den franska alliansen präglade även 1500-talets historia: både Jakob IV (d. 1513) och Jakob V (d. 1542) avled efter misslyckade invasioner av England, och Jakob V:s änka, Maria av Guise, kallade på 1550-talet in många franska ämbetsmän. Jakobs dotter Maria Stuart uppfostrades i Frankrike och var första gången gift med den franske kungen Frans II (1559–60). En reaktion mot det franska väldet ledde 1559 till inbördeskrig. Skotska adelsmän som gått över till protestantismen gick segrande ur maktkampen. År 1560 blev S. officiellt protestantiskt, och under John Knox ledning spred sig reformationen snabbt. På 1560-talet komprometterades Maria Stuart dels av sin katolicism, dels av sitt stormiga privatliv, vilket ledde till att hon avsattes 1567 och flydde till England 1568. Kampen mellan adelsgrupperna fortsatte under hennes son Jakob VI (1567–1625), vartill kom tvister mellan dem som i likhet med kungen föredrog en biskopsledd statskyrka och dem som föredrog en fri presbyteriansk kyrka. Jakob utmärkte sig för kompromissvilja och ingrep inte heller när Elisabet I av England lät avrätta Maria 1587. De goda relationerna till Elisabet gjorde att Jakob p.g.a. sin härstamning från Henrik VII efterträdde henne 1603 och därmed förenade England och S. i personalunion.

Personalunion 1603–1707. Från 1603 styrdes S. inte direkt av kungen, som residerade i London, utan av kungliga rådgivare och agenter, som under Jakob VI dominerade det skotska parlamentet. Motsättningarna mellan kungamakten och de presbyterianska skikten ökade emellertid markant under Jakobs son Karl I, vars starka stöd för episkopalkyrkan ledde till grundandet av ett skotskt förbund, the National Covenant (1638). Detta ledde kraftfullt oppositionen mot Karl, som i de två s.k. biskopskrigen 1639–40 fick se sig besegrad. I det därpå följande engelska inbördeskriget stödde covenanterna det engelska parlamentet mot kungen, men snart splittrades skottarna i ett parlamentsvänligt och ett rojalistiskt parti, det sistnämnda under markisen av Montrose. År 1647 gick den besegrade Karl I med på presbyterianernas krav, och en skotsk armé anföll England för att stödja kungen. Cromwell besegrade dock skottarna, men först 1654 kapitulerade de sista rojalisterna i högländerna. Skottarna accepterade monarkins återinförande 1660, men trots kyrkliga kompromisser fortsatte de militära sammanstötningarna mellan regering och presbyterianer. Kungliga styresmän blev ofta impopulära. "Den ärorika revolutionen", som 1688 avsatte Jakob VII, var dock en rent engelsk omvälvning. Jakob och hans ättlingar fick även i fortsättningen stöd från många skottar, särskilt i högländerna (de s.k. jakobiterna). År 1691 erbjöd den nye kungen Vilhelm III dessa ofta katolska klanhövdingar amnesti om de erkände den nya regimen. En hövding ur klanen MacDonald, som inte hann svära sin trohetsed, dödades 1692 tillsammans med många av sina anhängare ("Glencoemassakern"). År 1707 ersattes personalunionen med England av en realunion, som innebar att det skotska parlamentet avskaffades och ledamöterna fick bege sig till London. S. fick dock behålla sin kyrka och sin lag.